Nordiska mästerskapen i Sarpsborg 20 okt 2007

Jag vill börja med att säga det sista jag sa innan bussen stannade hemma på torget: -”det finns inga andra människor som jag skulle kunna åka vart som helst, när som helst, hur länge som helst med, än tillsammans med er” !
Varje gång vi ska åka iväg på tävling, har jag en stressnivå i kroppen som inte är sund. En oro och nervositet som inte går att mäta eller ta på. En vilja att få alla att kunna följa, att trivas och att må bra, som nästan får mig att gå i bitar. Och varje gång vi kommer hem, så vet jag varför jag gör det, igen och igen och igen......

Den här gången har nog det starkaste intrycket varit sammanhålling.
Jag har inte haft så roligt på länge.
Hela kroppen var öm:
Ryggen av bussresan, benen av att jag står hela tävlingen (kan inte sitta när jag är nervös), axlarna och armarna av armbrytningen och magen av allt skratt.

Att sitta på ett större mästerskap, denna gång med folk från hela norden, iakta och studera andra armbrytares sätt att ladda, värma upp, heja och dela sin glädje, fick mig att fundera över varför vi har sån laganda, och varför har inte alla andra klubbar det? Finns det någon som missat att vi var på nordiska? Någon som undgått våra skrik, skratt och att vi har roligt när vi tävlar? Är det en följd av att vi är en yngre klubb? Är det för att vi är övervägande delen tjejer? Eller har det med min egen bakrund som lagidrottare att göra?
För mig är iaf receptet enkelt.... Jag vill att det ska vara roligt, annars är inte sporten och tävlandet något för mig. Jag vill att vi ska dela både svetten och ”glittret”. ”Delad glädje är dubbel glädje”



Jag önskar att alla har känslan av att oavsett hur det gått resultatmässigt, så kommer vi hem med en positiv och glad känsla av upplevelsen. Självklart vet jag att det här är en individuell sport, jag står där uppe själv och jag har förtjänat mina placeringar och mina applåder... Men jag kan inte bli en bra armbrytare och nå mina mål på egen hand.

Med en glad och varm känsla och en hälsning till ”mina” underbara medsystrar och bröder i klubben så säger jag som jag brukar:

”Ensam är man stark, men tillsammans är vi oslagbara”

Erika.



SM i Vimmerby 2007

Jaha, då sitter man här igen.
Lite tom, men ändå fylld av så stora och många intryck.
Vägen mot årets SM, har varit lite brokig, tung i perioder men mest fylld av roliga träningar och många skratt.

Satt där på tåget på väg hem...
Mentalt trött, ”migrän” i armarna och lätt huvudvärk.Ett evigt surr av minnen, skratt och djupdykningar i detaljer om ”hockar”, starter, miner och frisyrer...Slås av hur lycklig lottad jag är.
Vi är så olika, så egensinniga, men ändå så starkt sammansvetsade och starka tillsammans. Så himla vackra !!! =)

Med ett leende av stolthet, inser jag att det är inte bara resultatet som gör mig stolt och varm. Det är små saker, som att när en inte klarar vikten och måste basta och springa, då går ingen och äter förrän alla är klara. Som att när en blir sjuk, då lider alla, äter vitpepparkorn, och kämpar extra som kompensation. Att ingen blir ensam och man håller koll på varandra, hjälps åt och delar allt. ( glass, kaffe, tårar och magsjuka)
Ledsen, arg och besviken är ok, men man delar det, likväl som man delar glädje, seger och lycka.
När man står vid bordet är allt ”rent” och snyggt, inget stök o bök och man gör det man ska.
Det är vid sådana tillfällen jag minns varför jag gör det här, varför jag fortsätter även dåliga dagar, varför jag går 5 km 3 ggr/veckan i regn och kyla...Det här är mitt liv, jag brinner för det här, jag älskar vår sport, klubben är min andra familj och utan det är jag halv.

Jag tror på oss och jag vet att vi kan gå långt.
Jobbet kan jag inte göra åt någon, men jag ska göra allt jag kan för att verktygen att nå målen, ska finnas där. Alla har kapasitet att bli sitt allra bästa om man bara vill och satsar.

Ensam är stark !!! Men tillsammans är vi oslagbara !!!

Trött, öm, glad och stolt tränare, coach, bronsmedaljör och ordförande!

Kramar, brother and sisters in arms!!! / Erika




Sm i Ludvika 2006

Att summera en helg, av så många intryck, är i det närmaste omöjligt. Har inte hunnit smälta allt och om jag väntar, är jag rädd att jag ska glömma bort något. Fast å andra sidan, tror jag att den här helgen sitter rätt bra i minnet, resten av livet.
På vägen till Ludvika var det många trötta ansikten. 05.00 är tidigt, även om man ska på SM. Lite osäkerhet inför tävlingarna, vi har trots allt inte tävlat på ett tag och bland annat förkylningar har stört träning och uppladdning. Lite förvirring inför invägningen. Ingen vet vad dom väger, och inte bryr vi oss heller. Målet är nått, vi är nöjda med oss själva som vi är och vikten är bara siffror som talar om, mot vilka vi ska tävla. En brakmiddag för att fira att vi är framme, att alla vägt in och att bussen inte startar. kanske blir vi kvar lääänge i Ludvika. ”fniss”.

Uppe med tuppen. Alla får i sig frukost, än har inte nervositeten slagit till. Snabb promenad till sporthallen. 230 tävlande. Domare, ledare, supporters och en strid ström av publik. Nu börjar magen bli lite konstig, händerna är kalla men svetten rinner. Uppvärmningsborden är som honung och vi tävlande är flugorna. Slås av att alla dessa stora starka människor, måste vara de snällaste och mest vänliga som finns. Här finns inga vassa armbågar, inte ens någon som tränger sig före. Där står 130 kg stor man och väntar på att 50 kg liten tjej ska värma upp klart. Kanske är det så att en styrkesport, föder vänlighet o ödmjukhet.

Så är matcherna på gång. Över 4 bord tävlar Sverige eliten i olika klasser och vikter. Mina tjejer bryter och kämpar.Själv står jag vid bordet intill och tampas med Malin Bergström och Fia Reisek. Varför gå på grus och sten när det finns berg! Vi är alla klara för att hinna se vår enda kille tävla. Han har säkert Sveriges starkaste stöd!

Marja kämpar på i -55 kg. Tar sig till final i båda armarna. Hon är en kämpe och trots sina onda armar och att hon nyss varit tvungen lära in lite ny teknik, är hon alltid på topp.
Frida gör ett kanon jobb i -60. Alltid lika fokuserad och stabil. Styrkan och rutinen ger henne en bronspeng i favorit armen vänster, trots månadslånga uppehåll med infektioner och penicillin.
Jenni imponerar mer och mer. Hennes envishet och målmedvetenhet var det som gav henne bronset i höger. Hon blir farlig nästa år!!!
Svårt att inte nämna Rebecka… Hennes kämpaglöd och hennes ”stopp” i underläge gav henne ett par fantastiska vinster och med det, stående ovationer och tårar av glädje från lagkamraterna. Hon ger sig inte och det gör henne till en vinnare.
Daniella, en stor stark tjej som upptäckte att hon kan mer än hon själv hade trott. Nästa år ska nog alla se upp, för när hon nu insett att det inte finns begränsningar då kommer hon att gå långt.
Madelen, svårt att finna ord. Bäst i Sverige i båda armarna för 2:a året i rad. Åååååh pang…. Låter det när hon står vid bordet. Kan istället nämna hennes alltid lika smittande skratt, hennes kompisanda och ett aldrig minskande energiförråd. Smittar av sig på allt och alla !
Sara, våran box-sara med Sveriges underbaraste mimik. Snart finns bilder runt hela landet på detta underbara gummi ansikte. Men bakom den minen, döljer sig en stark och envis blivande stjärna.
Sist men inte minst, vår egen Jesper. Vår lilla, stora blivande super brytare. Gjorde sitt livs bästa matcher under helgen. En tyst kille från åk.8 med underarmar som ett lår. Han är inte rädd för någonting och har klara mål för sin armbrytning. Med flera år kvar i junior finns bara en framtid för Jesper. Svensk mästare !!!


Årets SM i armbrytning är en succe för våran del. Vi har haft så roligt och alla har gjort sitt yttersta och lite till. Inte blev dagen sämre av att Armsport-förbundet utsåg mig till ”Årets Ledare 2006” ! Det var inte bara jag som stod där med tårar i ögonen av glädje och stolthet. Vi är ett team, i gott och i ont och vi delar allt… både glädje och sorg. Resan hem var otrolig. Vi sjöng ”Vintern rasat..” till varje valborgsmässoeld, i 90 mil. Tjejerna skrev en SM–låt och jag var hes när jag kom hem.
Nu ser vi framåt…. På tisdag är det träning…. Vi måste få in pengar för att skicka tjejerna på VM i England…. Sverige söker EM till Lycksele 2007 och vi sätter nya, större mål!


En mycket stolt och lycklig tränare, ordförande, coach och ”årets ledare 2006”

Erika Holmström Erika Holmström