Den lilla flickan såg dem aldrig komma, hörde aldrig de trummande stegen mot
den kalla asfalten. Marken glittrade och natten hade smugit sig på. Hon
andades ut och såg på det lilla molnet som bildades. Så blåste hon, medan
hon gick så lekte hon med luften. Kinderna blev rödrosiga och fingrarna
kalla, flickan hade den röda kappan som mamma sytt på sig.

Hon betraktade sin egen spegelbild i ett fönster en stund. Ingen visste att hon var ute men
hon ville inte vara hemma, det var så mycket bråk. Pappa var ute igen, han
var en av dem. Nazisterna, mamma brukade berätta om hur modig han var och
hur bra det var att han var En Av Dem. Hon stod där, benen skakade och ingen
tycktes se henne. Som om hon var ett spöke, genomskinligt och blekt av kylan
som stulit all värme. De rusade in i husen, och det var som om de blev uppätna av byggnaderna.

Ett kras fick henne att rycka till, hon såg ett skyltfönster som krossades.

De stora männen i uniform skrek och hon kunde
inte andas, strupen snörde ihop sig och flickan flämtade för att få luft.
Hon skakade nu, kylan hade hon glömt och rädslan hade tagit över. Vad gjorde
de? Människor släpades ut ur husen, endast iklädda sina vita pyjamasar och
blickar nakna av skräck. Gud, dom måste verkligen vara rädda och kalla,
tänkte hon och strök skakande den ena handen mot sin kappa. Vad varm den är,
hon stoppade de små fingrarna i fickorna. Jag skulle vilja ge den till dem,
tänkte hon sen. Jag vill ge den till alla människor som ligger i den kalla
snön. Så såg hon hur en av de stora männen höjde den ena handen, hon skrek,
men det kom inget ljud. Han slog till kvinnan som han höll upplyft en bit
från marken, hon bar ett vitt nattlinne som vajade lite i vinden. Det kunde
varit en ängel, tänkte hon.

Tårarna föll och hon tänkte att de blev kalla
och glittrade som glas. Kristall, tänkte hon, farmor hade använt det ordet
någon gång men hon mindes inte när. Kristallnatten, tänkte hon. Glas som
krossas och tårar som glittrar. Hon satte sig på marken som om benen inte
bar henne längre, armarna föll längs hennes sidor. Då kom flera utsläpandes,
flera vita änglar i nattkläder. Hon blev torr i munnen och kunde inte andas,
svarta fläckar dansade för hennes ögon och hon såg hur det vita färgades
till rött. De slog och sparkade, männen i uniform gjorde det. Dom gjorde
änglarna illa, vart var Gud som mamma pratade om? Varför hjälpte han inte
sina änglar?

Hon hulkade nu, tårarna frös och huttrade på hennes kinder.
Alla männen i mörka uniformer och hakkors på armen, de skrek och gick raka i
ryggarna. De vita låg ner och kunde inte gå alls. Hon såg på de vita
familjerna med sina barn. Hon fick ögonkontakt med en kvinna som låg ner, en
sekund såg hon den nakna, darrande rädslan innan huvudet krossades av en
känga. Hennes hjärta hade glömt att slå, och nu tog det igen alla missade
slag. Det bankade snabbt i bröstet på henne, som en hammare. Nu kom hennes
hörsel tillbaka och skriken sträckte sig till flickans inre och vred om i
hennes hjärta. Så såg hon någonting hon kände igen, mitt i allt våld, blod,
allt det svarta och allt det vita. Där såg hon en nacke och ett bakhuvud hon
kände igen. Hon visste det utan att han vände sig om.

”Nej, pappa… nej…” viskade hon tyst, benen rörde sig inte. Hon ville ta
honom därifrån. Men i det ögonblicket slutade hon tro på honom. Hon grät,
hur kunde han leva med sig själv? De hade inte gjort honom någonting,
änglarna. Varför slog han dem då? Hon ryckte ofrivilligt till under ett
flertal sparkar som borrade sig in i en gammal bräcklig mans kropp av
fadern. Glaset splittrades och hon tänkte att det lika gärna kunde varit ett
regn av frusna droppar.

Då såg hon honom. Det var en liten pojke, flera år yngre än henne själv, han
hade tryckt sig tätt intill en tegelvägg som om han hoppades på att bli ett
med den. Håret var så mjukt och vackert brunt, hans ögon glittrade men där
fanns också en rädsla som inte hörde hemma hos honom. Han räckte inte ens
männen i uniform till midjan. De var så stora, det var som om de hade växt
flera meter för att bli ondskefulla och gigantiska jättar. Hon ställde sig
upp nu, benen var stela och hon kunde ha suttit där i en evighet, hon visste
inte hur länge det var men tiden tycktes aldrig ha något slut. Hon gick fram
till den lille pojken. Så tog hon hans hand, han tog hennes. Pojkens var
kall och det kändes som om livet runnit ur honom. Hon mötte hans bruna blick
och han litade på henne.

De gick därifrån, han på sina bara fötter och hon i
sina fina skor. När de kommigt en bit tog hon av sig jackan och lade den om
hans axlar. Han såg på henne med en våt blick och hon sjönk ner på knä, höll
om honom och lät den lille pojken gråta. När hans tårar tog slut värkte
benen igen men de gick vidare, marken glittrade och de gick ut från
kristallnatten. Hon visste vart de var på väg, hem till mormor. Hon var
snäll med alla.