En dag utan rubrik

Det här är en sådan dag som vinden dansar fram, lugn, fri och utan bekymmer. Den för med sig små löv och gammalt gräs. Vattnets försiktiga vågor smyger sig tyst mot strandkanten medan det speglar sig i det mysiga solljuset. Under ytan ser jag en gammal roddbåt, den har legat där sedan länge. De gröna algerna klamrar sig fast vid den och några brädor har lossnat, men det gör ingenting. Den delar med sig av en vacker mystik genom att bara finnas där, nere i strömmens dunkla men ljuva värld.

Gräset har krypigt fram ur snön, det är brunaktigt och samlar kraft inför sommaren. På avstånd ser det mjukt ut, men egentligen är det lite strävt, torkat. Träden ser ut att njuta, sträcker sig mot den klarblå himlen. Molnen seglar lugnt fram och tycks inte ha någon brådska, gräset och de vissna löven prasslar under mig där jag går, nästan svävar fram och doften av sjö ligger likt ett mjukt täcke i luften. De gråa stenarna ligger tätt intill varandra i det ännu kalla vattnet som med en försiktig omfamning sluter sig om de. En god vän till mig frågar om hon får sätta sig bredvid och läsa en stund, hon slår sig ner på en kall sten och tar fram en bok. Mina fingrar är stela och jag fryser där jag sitter och skriver, men jag njuter ändå av att bara vara. Vid sidan om mig ligger en grå bro, dess pålar som håller den uppe ligger ovanför vattnet i två mjuka bågar. Jag minns att jag målade av den med blyerts en gång i sjätte klass, med lyktstolpar som stolta reste på sig. Nu sitter jag här, i teckningen och försöker fästa det jag ser på papper, än en gång, fast nu med ord.

En bit fram, bakom strömmen, där ligger skolan. Det röda huset ger det hela en mysig stämning, det kanske ska rivas. I t-korsningen som ligger ute i det djupblå vattnet finns en tunnel. Jag föreställer mig att det är grått där inne, att det ekar när man pratar och att man kan se vattnet och den lilla träddungen på andra sidan. Men jag har aldrig varit där, så jag vet inte. Vinden blåser, i fjärran hör jag ett par bilar. Men jag hör dem inte särskilt bra, för jag är förtrollad av den vackra bilden. Just vid strömbron. Man behöver inte resa hundratals mil bort för att se vackra miljöer. Man kan bara gå en liten bit och sätta sig precis nedanför bron, då ser man hur otroligt underbar världen kan vara. Uppe på bron står två pojkar och kastar sten, de faller lugnt och ger vattnet krusningar på ytan.

Pojkarna har just förändrat en bit av världen, de kanske inte tänker på det. Men de har just gjort det, inte mycket. Men det räcker, man behöver inte alltid göra stora saker för att de ska vara betydelsefulla.

Jag tror att jag måste sluta nu, för mina fingrar är stela och jag fryser lite trots att solen värmer mig om ryggen. Men ha det fint nu, och tänk på att man inte alltid behöver åka så långt för att finna det vackra i tillvaron.

Nan