Inledning

Syfte, avgränsningar samt teori

Avgränsningar i tiden

Avgränsningar i rummet

Teori

Metod

1. Tegelbruket i Laisvik

1.1 Bruket

1.2 Arbetskraft och löner vid Laisviks tegelbruk

1.3 Kvinnans roll i sammanhanget

1.4 Volymer och dagsverken

2. Underlaget för den ökande produktionen

2.1. Befolkningsökningen

2.2 Avvittringen 1918

Resultat

Referenser

Att som jag, i detta fall, ge sig i kast med en uppgift av dylikt slag är lite som att dansa på slak lina. Det tillgängliga källmaterialet är relativt bristfälligt och tegelstenar göre sig inte i tryck. Ändå är det med ett stort intresse jag tar mig an uppgiften att undersöka tegelbruket i Laisvik åren kring och strax efter sekelskiftet. Vid mina inledande efterforskningar, har jag funnit att en stor del av informationen gällande bruket förmodligen inte är nedtecknad. Det har dock visat sig att utspritt i kommunen, kan finnas relevant material sparat. Den kunskapsbank som finns att tillgå, handlar m.a.o. i första hand om muntlig information hos efterlevande. Jag har även funnit räkenskaps- samt dagböcker från den aktuella epoken. Dessa hoppas jag vara till stor hjälp, inte bara som informationskälla, utan även som verifikationsinstrument. Svårigheten ligger i att komma över dylika uppgifter, då det handlar om dödsbon och annat efterlämnat material. Häri ligger samtidigt också en del av tjusningen, den del av efterforskandet som kan liknas vid rent detektivarbete. Dessvärre följer som ett brev på posten problemet med verifiering och tolkning. Jag har inget patenterat svar att tillgå gällande hur man ska komma tillrätta med detta. De vägar jag har att begagna mig av, leder förhoppningsvis till bekräftelse via andra, i ämnet, relevanta utsagor. Det andra möjliga hindret för objektivt resultat ligger i tolkningen av det insamlade stoffet. Jag kan tänka mig att man i euforisk glädje över nyfunnet material, missar värdefull, ej direkt given information. Det som s.a.s. skrivs mellan raderna. Jag misstänker att vid en dylik undersökning, med mången muntlig information, kommer den hermeneutiska förmågan att drivas till sin spets. Jag vet i skrivande stund inte om jag till fulla kommer att klara detta, men vetskapen om min egen ofullkomlighet hoppas jag ska lotsa mig förbi de i alla fall största rev av osanningar och efterhandskonstruktioner som kan finnas.

Om jag ska närma mig mitt val av Laisvik som bruksort, så handlar det främst om några intressanta punkter som t.ex. varför man startade verksamheten, vad låg bakom expansionen osv. Arjeplog har aldrig varit att betrakta som traditionell industriell region, utan basnäring var sedan länge fisket och till vissa delar skogsbruket, som i stort sett likadan ut sedan början av 1800-talet. Den enda eg. förändringen för skogsbrukets del, inträffar på 1920-talet med massavedens tillkomst. Gruvans tillkomst i Laisvall i början av 40-talet undviker jag att närmare behandla, då detta är en industrialiseringsfas som kom att inledas ca 10 år efter tegelbruket i Laisviks nedläggning. Tätorten Arjeplog och dess närliggande nybyggen vid sekelskiftet, genererade till största delen den marknad som antas ligga bakom de olika tegelbrukens uppkomst.

Syftet med detta arbete är att via, i första hand, tegelbruket i Laisvik, söka finna de faktorer som skapar förutsättningar för industrialisering på landsbygden samt om detta gav någon avkastning i form av överskott på kapital. Jag är framförallt intresserad av i vilken kontext tillverkningen ska belysas? För att skapa en bild av verksamheten, och framförallt bakomliggande behov, är det av största vikt att tegelbruket i Laisvik placeras i ett större sammanhang. I ett industrihistoriskt perspektiv är utvecklingen av bruket förvisso intressant, men detta i sig genererar inte kunskap om den miljö, i vilken en småskalig prejindustriell utveckling kan ske. För att närmare penetrera fenomenet finns en del frågor att tillgå som hjälpmedel, såsom:

• Vad skapade den omedelbara, samt geografiskt hanterbara, marknad som s.a.s. låg till grund för själva initieringen av tegelbruken? Vi vet att tegelbruk fanns på fler ställen i regionen där tillgången till bruklig lera var god.

• Står det att via statliga dekret finna indirekta orsaker till småskalig prejindustriell produktion på landsbygden? Här finns antaganden jag ämnar belysa utförligare under den förklaringsmodell jag avser begagna mig av för att prova min teori.

• Gav verksamheten något överskott på kapital?

Avgränsningar i tiden

För att meningsfullt kunna belysa orsakerna till den ökade verksamheten i Laisvik, måste en avgränsning i tid ske. Verksamheten som sådan initierades enligt utsago redan vid slutet av 1800-talet. Det är dock inte förrän drygt två årtionden senare som någon produktion i större skala sker. Ej heller finnes någon dokumentation rörande brukets tidiga verksamhet. Inte förrän mitten på 20-talet finns tillgängligt material, i första hand kassaböcker och dagsverkesanteckningar. Min undersökning kommer således att koncentreras på åren mellan 1926 - 1933, det år då bruket läggs ned.

Avgränsningar i rummet

Med tanke på den perifera lokaliseringen är det lokala behov samt hemmastadda innovatörer som genererar uppkomst av dylik verksamhet. Även om impulser sker utifrån, genererar den huvudsakliga förändringen endast små cirklar utifrån den innovativa kärnan. För att dra mer exakta riktlinjer handlar den rumsliga avgränsningen om Laisvik och dess närstående handelspartners.

Teori

Den tes jag föresatt mig att undersöka, behandlar innovationers uppkomst, spridande samt utveckling på landsbygden. Min arbetsteori lyder: Det krävs starka signaler utifrån och/eller ett karismatiskt ledarskap för att generera ett dylikt förlopp i glest befolkade bygder.

Det är det vetenskapliga förhållningssättet som anger den teoretiska och den metodologiska ansatsen i ett vetenskapligt arbete. Det talas om positivistisk och hermeneutisk vetenskapssyn som präglar forskningens syfte och kunskapens karaktär, forskningsobjektet, forskarens förhållningssätt och metodologin. Eftersom det i denna undersökning till stora delar handlar om muntlig information, kommer faktainsamlandet till stora delar att ske genom kvalitativa intervjuer av hermeneutisk modell. Jag har alltså valt ett hermeneutiskt tillvägagångssätt vid mina metodologiska ansatser. När det gäller mitt val av kvalitativ modell vid undersökningen, ska detta ses i sken av det fåtaliga primärkällor som finns att tillgå.

Metoder för vetenskapligt arbete är till för att producera en tillförlitlig kunskap och att få kontroll över hur erfarenheter och värderingar påverkar kunskapsbildningen, att få rätt sorts och tillräcklig mängd information om de fenomen kunskaps söks, att få god kvalitet av informationen och att se sammanhang i informationen, sammanställa och uttrycka den i ett förståeligt mönster och komma till insikt

Förhoppningsvis kommer tillämpningen av detta arbetssätt att underlätta vid det löpande arbetet, även om det sällan handlar om en ensidigt linjär riktning. För ett exemplifiera detta tar jag mitt, stundtals, empirisktdeduktiva förhållningssätt. Detta ligger i skarp kontrast till mitt hermeneutiskt valda arbetssätt, men krävs för att tillfullo för mig synliggöra de beståndsdelar arbetet består av. Jag kan alltså inte enbart deduktivt närma mig källorna för min teoribyggnad, utan viss mängd data krävs för att verifikationsprocessen ska kunna genomföras. De källor som går att verifiera via skrifter, kommer särskilt att granskas med ett både "empiriskt och inlevelsebaserat" förstoringsglas. Här tillkommer arkivarbete ur företrädesvis Silvermuseets samlingar.

Den litteraturstudie som kommer att användas, behandlar i första hand externa faktorer som påverkade situationen för tegelbrukets del. Det handlar t.ex. om befolkningstillväxt och industriellt utvecklingsklimat . Jag vill dock återknyta till problemen jag nämner ovan. De tolkningsmodeller jag anser bör begagnas vid ett dylikt arbete, som till stora delar bygger på muntlig framställan, bör byggas på hermeneutiska grundvalar. M.a.o. förståelsen för det presenterade stoffet. Det kan handla om illahanterade sanningar som med tidens tand, kanske, blivit vedertagna utsagor. Samtidigt låter jag viss deduktiv del omfattas av mina ansatser att förstå materialet. Min roll som tolkare måste handla om så begränsad anakronism som möjligt vid kontakten med det förflutna. Detta för att komma så nära sanningen som möjligt.

1.1 Bruket

I det förindustriella samhället tillverkades tegel efter behov, dels i anslutning till särskilda stora byggnadsprojekt, dels inom gårdshushållningens ram. Vid stora byggnadsprojekt brändes teglet ofta – och ända in på 1800-talet – i tillfälliga s.k. fältugnar, som kunde användas endast en gång, men också fasta brännugnar förekom.

Många hus av äldre datum i Arjeplog har tegelstenar från tegelbruket i Laisvik. Under några år i början av 1900-talet tillverkades tegel i ett slags bykollektiv. Tegeltillverkningen startades 1898 av några unga män från byarna Laisvik och närliggande Jutis. Det var under enkla former som teglet tillverkades. Under vintern togs leran upp från sjön Njalaks botten och kördes med hästar fram till "bruket". Torrfuror höggs i skogarna runt om i byn, främst i Krutaviken, och transporterades under vintern ned till Hornavan. På sommaren flottades dessa sedan till Laisvik, där de lades upp på land och fick torka. Tegelugnarna eldades med dessa torrfuror, som kördes in i hål i ugnen och trycktes in efterhand som de brunnit. Sand kördes också hem med hästar, från en sandtäkt på Laisjaurmorkan eller i pråm från Krutaviken.

Under senvåren sattes tegelfabrikationen i gång. Lera och sand blandades i en så kallad bråk, en stor tunna som stod på ände och som var försedd med en genomgående axel, tätt besatt med stadiga trätappar. Axeln vreds med hjälp av en häst. Från början var det barn som skötte den mycket tunga och monotona sysslan. Det tunga jobbet var att kasta in lera och sand i bråken. Där blandades det till en lämplig smet som pressades ut i en sträng på ett bord. Där tog byns kvinnor över och bakade ihop leran i träformar av en tegelstens storlek. Stenarna soltorkades, och på höstkanten var det dags att bränna teglet i den så kallade tegelkulan. Där eldades det oavbrutet i fem-sex dygn. Hettan i kulan kontrollerades genom små tittgluggar. Det mesta av teglet gick med pråmar ned till Arjeplog, dit det är cirka 3,5 mil. Den pråm som användes vid sandtransporten, användes också vid frakten av de färdiga stenarna till främst Arjeplog. 1000 stenar var ungefär vad varje lass medgav. 1933 lades tillverkningen ned. Anledningen till detta vill jag beröra lite närmare.

Det framgår av kassaböckerna att orderingången är god, med toppåret 1928, men problem med krediter gör att verksamheten blir olönsam. Det handlar krediter till de som köper. Dessa har svårt att sedan betala och det mesta tyder på att man från brukets sida var för dålig på indriva sina fordringar.

1.2 Arbetskraft och löner vid Laisviks tegelbruk.

Arbetskraften vid bruket var mestadels ungdomar, både män och kvinnor. Det var i sig heller ingen skillnad i arbetsfördelning könen emellan, även om kvinnor kanske oftare syntes vid själva tappningen av lera i formar och hanteringen av detta. Här återfinns ett intressant förhållande. Vid en direkt jämförelse med rikets tegelbruk i stort, ser man att Laisvik på intet sätt var representativt vad gäller kvinnoarbete vid tegelbruk. Antalet kvinnor vid tegelbruk har genom decennierna legat mellan knappt 100 och drygt 200 av uppskattningsvis totalt 11 000 arbetare.

Detta var å andra sidan inget förhållande som främst gällde bruket i Laisvik, utan speglade den dåtida allmänna uppfattningen om arbetets fördelning på relativt nybruten mark. Gällande ekonomi vid bruket, så framgår det av sparade kassa-, samt dagsverksböcker att verksamheten gav visst överskott av kapital. Ett tvärsnitt visar att lönebilden vid bruket 1926 innebar könsrelaterade skillnader. Den manliga lönen vid bruket var 50 öre per timme, medan kvinnor för samma arbete erhöll 40 öre dvs. 20% lägre än männen. Ersättningen för det ytterst slitsamma arbetet med sandpråmen låg på 4 kronor per levererad pråm. Mängden sand i kg räknat känner jag inte, men bilder på pråmen visar att det handlade om betydande mängder. Ersättning för häst handlade om 1 krona per timme. Vad gällde kördagsverke erhöll man 2 kronor per lass lera samt 10 kronor per lass ved. Förmodligen innehöll denna summa även ersättning för huggning, då den posten ej återfinns någonstans. Dessa löner och ersättningar gäller fram till 1933, det år bruket läggs ned.

1.3 Kvinnans roll i sammanhanget.

Man talade aldrig om skillnad mellan manligt och kvinnligt vad gäller tungt arbete, det gällde för samtliga inblandade att s.a.s. dra sitt strå till den mödosamt uppbyggda stacken. Det handlade kanske om överlevnad och hade man inga realistiska alternativ, var den tunga och mödosamma verkligheten just deras verklighet. Det bara var så, man accepterade och slet tillsammans för att om möjligt göra sin tillvaro lite drägligare. Det fanns skillnader dock, främst gällde det patriarkala samhällssystemet och dess syn på kvinnan och hennes roll i detsamma. Det framgår att kvinnan i dessa miljöer på intet sätt var befriade från betungande arbetsuppgifter,

snarare rådde det omvända förhållandet. För kvinnorna gällde det att, förutom ta hand om hem, mat och barn, hjälpa till i de fysiskt betungande sysslorna som nyodling innebar. Uppenbart är att viss, om inte uttalad, social skillnad återfanns mellan män och kvinnor. Det fanns sysslor med lägre status än andra och hit hör t. ex. mjölkning och barnpassning. Att män skulle syssla med detta var helt otänkbart, förutom när nöden så krävde samt inga andra män fanns i närheten som kunde beskåda eländet.

Av tegelbruket finns numera ingenting kvar. Bara en grushög finns där tegelkulan varit byggd, bråken är borta liksom kajen och planen delvis överdämd vid Hornavanregleringen.

Mellan åren 1926-33 sålde Laisvik ca 100 000 tegel. Av studerade verksamhetsböcker, framgår inte hur mycket man tillverkade, men ett rimligt antagande, baserat på bl.a. Skeutik tegelbruks volymer, torde hamna runt 20.000 tegel per år. Siffror visar att toppåret 1928 såldes ca 18.000 tegel och förutom en liten uppgång 1930, minskar volymerna årligen fram till 1933.

Jämför man detta med kurvorna för erlagda dagsverken, överrensstämmer inte förhållandet . En förmodad anledning till detta, är ett mörkertal gällande såld men ej redovisat tegel, och bör tas med vid betraktandet av verksamhetskurvorna. ( Dagsverken handlar om ler-, samt vedupptagning samt transport av detsamma.)

Om man istället studerar erlagda timmar vid bruket, överrensstämmer dessa bättre med redovisade minskade volymer.

Varför det skiljer så mellan dagsverken och timarbete har jag inget klart svar på, men det förefaller rimligt att anta att dagsverken sker oberoende av produktionsmängden. Största delen av produktionen sker efter det att erlagda dagsverken är genomförd.En övrig post på inkomstsidan står försäljning av lersäckar för. Förmodligen mindre lönsam, då man inte får förädla produkten (75 öre/säcken), men samtidigt inkomst utan investering i varken material eller arbete. Under de redovisade åren redovisas försäljning av ca 600 säckar lera, varav vissa poster utgörs av hela lass (15 säckar). Denna lera användes vid egen murning av ex. vis murstockar samt för tätning och fogning. Toppåret är även här 1928, men följer annars en mer oregelbunden försäljningskurva än teglet.

2.1. Befolkningsökningen

Den första uppgift jag kunnat finna om befolkning i området handlar om räkning av lappar som gjordes 1363. Det framgår att inom området fanns 50 fjällappar och 63 skogslappar, av vilka flertalet förmodligen fanns inom Arvidsjaur. Från 1865 finns befolkningstalen nedskrivna i kyrkböcker, välvilligt nedtecknade av samtida tjänstemän. Den totala siffran för Arjeplogs socken 1865 var 1249 individer. Siffrorna visar en ganska konstant folkmängd de första tio åren, låt säga med viss folkökning. Den är dock i alla avseenden för låg för att man ska kunna tala om allmän trend, snarare ryms detta i den fluktuation dödlighet medför. Åren mellan 1868 och 1872 minskar dock folkmängden med 6% . En förklarande faktor till detta torde vara nödåren 1867-68 med osedvanligt många dödsfall beroende på extrem och långvarig kyla. Inte förrän mitten av 1880-talet kan man se någon generell positiv tendens i befolkningsökningsavseende. En stadig, men långsam kurva som pekar uppåt, visar positiva egenskaper, även om man långt ifrån kan tala om en explosiv utveckling. Nödåren i början av 1900-talet visar en liten samt temporär nedgång. Befolkningsantalet är vid sekelskiftet uppe i ungefär 2300 personer. När man studerar kyrkböcker för den aktuella tiden, ser man att födelsetalen är ganska konstant genom åren. Nybyggarna hade i regel många barn, dessa var i sig en välsignelse och guds gåva till hårt arbetande nyodlare. En sorts primitiv pensionsfond. Carl Laestadius, fader till Lars Levi och Petrus Laestadius, toppar listan med 21 barn. Vad som sker, och drastiskt påverkar befolkningskurvan, är att mortaliteten, dvs. dödligheten, minskar. Främst gäller det barnadödligheten som avsevärt minskar under denna period och uppvisar samma tendens långt in på 1900-talet. Skälen till detta står bl.a. att finna i förbättrad hygien och nyvunnen kunskap inom infektionsområdet. Med tanke på att ambulerande barnmorskor inte dyker upp förrän runt sekelskiftet, är det en remarkabel utveckling. Arjeplog uppvisar dock en lägre barnadödlighetskurva jämfört med övriga riket vid samma tidpunkt. Man talar om livskraftigt folk och Dr. Einar Wallqvist är om inte imponerad, så fascinerad av fenomenet. Troligen ligger "sundare" levnadsvanor och riklig tillgång till fisk bakom detta. Jag vill detta skjuta till den seghet de, trots allt, överlevande barnen måste fört med sig. Kanske ett selektivt, genetiskt urval?

2.2 Avvittringen 1918

Avvittringen 1918 var en direkt arbetsmarknadspolitisk åtgärd som genomfördes pga. svåra år i början på det nya århundradet. Arjeplog socken var långt ifrån ensamma om denna åtgärd, uppgifter gör gällande att de flesta inlandskommuner åtnjöt samma intresse från statsmakten. Det var dock endast Arjeplog som uppvisade ett rejält uppsving med 193 registrerade nybyggen.

Att jämföras med 4-5 i Arvidsjaur och ungefär 20 st. i Jokkmokk. Avvittringen innebar att man på kronans mark erhöll rättighet att anlägga nybygge. Detta var dock kringgärdat med bestämmelser. Målet var att via vissa uppfyllda kriterier, få sitt nybygge skattefört och på så sätt bli rättmätig ägare till egendomen. Dessa kriterier bestod av viss storlek och kvalitet på uppfört boningshus samt ladugård. Efter översyn av landsfiskal eller annan myndighetsperson kunde så nyodlingen registreras för skatteuppbörd. Staten hade m.a.o. inte bara arbetsmarknadspolitiska skäl till avvittringen, även om detta var det främsta, utan även öka det skattemässiga underlaget till kronan samt underlätta för den moderna koloniseringen av lappmarken.

Givna förutsättningar för ett tegelbruks uppkomst är främst två: transportvägar och lertillgången. Detta har både naturliga och självklara orsaker. För det första använde man sig av lera från sjöbottnar, då den ansågs vara den bästa. För det andra så stod vattenvägarna för stor del av transporterna, även om dessa inte var en direkt förutsättning för detta. Tillgången till virke var också av avgörande betydelse, då det gick åt enorma mängder ved till bränningen av teglet. Just vedtransporterna har varit en av få poster vid bruken där man haft anställningsformer och utbetalning skett i kontanter vid erlagda dagsverken. Vidare kan man säga att tegelbruken i Sverige uppkommer, och har sin huvudsakliga verksamhet, vid i stort sett vid samma tidpunkt, låt säga med viss förskjutning. Laisvik verkar haft sin största omsättning åren 1926-33.

Just överskott på kapital var den stora drivkraften, då det i självhushållningens tidevarv, var ont om kontanta medel. Häri låg kanske den stora drivkällan för brukens uppkomst. Tegelbruksägarna. lade s.a.s. ned både blod och svett i produktionen, för att erhålla kontanta medel via försäljning av tegel. Det framgår av samtida dokument att verksamheten tycks varit lönsam. Man har praktiskt taget sålt allt man bränt. Studerar man Laisvik, är det välfyllda orderböcker man redovisar. För Laisviks del handlade det dock om oförmåga att driva in skulder som gjorde verksamheten olönsam och renderade i nedläggning 1933. M.a.o. inte för få beställningar på tegel. Laisvik verkade som byakollektiv. Inget tyder dock på att expansionen hos bruken i första hand uppkom av sig själv. Det låg m.a.o. ingen medveten strategi eller "marknadsföring" bakom ökade volymer, utan detta tycks ha sin förklaring i olika, av staten, sanktionerade påbud. Avvittringen 1918 verkar ha fått störst genomslagskraft med 195 initierade nybyggen. Gällande arbetskraften vid bruket, var det tal om säsongsarbete. Själva slagningen och bränningen har skett under sommaren medan vintertid har den mesta vedtransporten förekommit. Laisvik tog sin lera tidigt på försommaren innan Njalak hunnit fyllas. Ser man till arbetskraften handlade det ofta om kvinnor och ynglingar som skötte det tunga arbetet med både upptagning av lera, tegelslagningen och vid vissa tillfällen även drog lerbråken.

Studerar man bilder från företrädesvis Laisvik, ser man att det oftast var unga män och kvinnor som villigt poserade framför kameran. Just kvinnors roll vid bruken är intressant. Samtliga uppgifter gör gällande att de framför allt sysslade med tegelslagning. En trolig teori är att detta var förenat med låg status och tungt arbete. Dessvärre lämpat för kvinnor, mätt med dåtida sociala statusmått. Kvinnor vid tegelbruk var annars inte signifikativt för riket i stort. Det mesta tyder på att det främst var Laisvik och dess kollektiva byaverksamhet som s.a.s. tvingade kvinnorna ut i fabricerande verksamhet. Med tanke på att detta sker i skarven mellan självhushåll och industrialisering, var det förmodligen naturligt för dessa "nybyggarkvinnor" att delta i arbetet. Även om de i själva verket oftast var barn till nybyggare.

Sammanfattningsvis visar resultaten att det främst handlade om externa faktorer gällande tegelbrukens expansion och ev. uppkomst, parallellt med den ökande befolkningen. Det synes inte som att ökade kvantiteter föregås av omfattande och riktade kampanjer. Ej heller spontan tillväxt tycks påverka i någon större utsträckning, även om det förefaller rimligt att anta att det haft visst inflytande. Bruken har haft överskott på kapital som förtjänst av nedlagt arbete. Detta ska också varit skälen till initieringen av verksamheten på de olika orterna. Bristen på kontanter var allmän och tegeltillverkning var ett sätt att erhålla pengar. Pengabehovet uppstår i takt med att självhushållningen minskar och byteshandeln mer eller mindre försvinner. Salt var en sådan vara man eftertraktade och kom att kräva kontanter vid införskaffandet.

Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.

ISBN 91-44-00185-1

Shipman, M. (1997) The limitations of social research. 4^th edition. London:

Longman social research series. ISBN 0-582-31103-9

Wallqvist, E. (1968) De kranka och de uslingar. Lund: Berlinska tryckeriet.

Laisviks tegelbruk. Kassaböcker samt Dagsverkesböcker. Ägare Gun Mikaelson

Kyrkböcker för Arjeplog socken. Silvermuseet Arjeplog

Tegelbruksprojektet. (1999) Luleå Tekniska Universitet. Projektledare: Docent Kenneth Awebro

Nationalencyklopedien på cd-rom (1999)

Blomgren, Gunnar. 1/10 1999. Skogsfaktor. Allmänningen.

Lindfors, Beda. 13/10 1999. Granne med Skeutik tegelbruk